Till Edinburgh

Sent omsider tänkte jag berätta om min resa till Edinburgh förra helgen. Lika mycket för min skull, som för er. Att dokumentera är ju viktigt.

IMG_0037

Det var mörkt ute när jag vaknade på lördagsmorgonen. I fönstren i lägenheterna bredvid lös inga lampor, och varför skulle de? Jag åt frukost, duschade, tryckte ihop resväskan som var packad med nästan ett kilo choklad, sa hejdå. Och sedan begav jag mig.

Från Stockholm flög jag till Oslo, och timmarna innan avgången mot Edinburgh var minst sagt intressanta. Jag hann tappa bort en (lånad) bok. Bekräfta min status som tant-magnet genom ett fint samtal med en norsk dam, som sedan många år bodde i Tyskland. Och hitta sagda bok igen. Flygresan tillbringades i konversation med killen i sätet bredvid. Han kom från Colorado, USA, men pluggade i Norge.

IMG_0032

Vips, framme! Nästan 12 timmar efter att jag stigit upp. Där stod hon och väntade på mig vid spårvagnsplatsen York Place. Tiden är lustig på så vis – två månader kan passera i varandras frånvaro, men på ett dygn är tillvaron sig lik igen. Samtidigt hann tanken passera, att allt är likadant och ingenting är detsamma. Den vardag och realitet vi delade är ju utbytt mot någonting annat. Inte nödvändigtvis sämre, bara annorlunda.

IMG_0033

IMG_9849

Hur hinner man ikapp tiden som varit ifrån varandra? Kanske går det inte. Kanske går det visst, genom att: besöka gamla skotska kyrkor, det sirliga National Museum of Scotland och fåret Dolly. Genom att äta fish and chips från ett chippy, deep fried mars bar, dricka Irn’ bru (läs: knallorange läsk med smak av bananlack) och butter beer.

IMG_9907

Kanske genom att åka buss i solnedgången ner mot hamnen, som inte alls var mysig utan snarare liknande Malmös hamnområde med stora fartyg, salt havsluft och moderna lägenhetskomplex. Kanske genom att äta mat i ett gemensamt kök och sedan se på film.

IMG_9937

IMG_9938

IMG_0036

Ändå vill jag hävda att tiden med Joré är bäst när vi gör. Går lunchpromenader eller jobbar med projekt, eller äter, för all del. På måndagseftermiddagen klättrade vi upp för Arthur’s Seat, ett nästan 300 meter högt berg. Blåsten grep tag om kläderna och ögonen tårades, men vi klarade oss! Både upp och ner.

Om det finns en slutsats är den att tre dygn tillsammans inte är nog. Jag vill ju ha mer, såklart. Men tre dagar är också betydligt fler än inga, det är fler dagar att få tillbringa i hennes sällskap, tre dagar av att delge alla dagliga betraktelser. Hösten har kommit mycket längre i Sverige än här, Joré. Bara två månader tills vi ses igen, bebz.

Och vad hände med The Old Man and the Sea, kanske ni undrar? Jag lämnade boken till en man som jobbade bakom disken på puben där vi drack butter beer. I den hade jag skrivit att nästa person som tillhandahåller den, ska se till så att den får fortsätta resa runt i världen. Den har trots allt vistats i Jönköping, Stockholm, Boston och Edinburgh.

Nedslag: The Old Man and the Sea

Jag vill härmed introducera en ny typ av blogginlägg: nedslag. Hur kommer dessa se ut? Kanske ni undrar. Jo, nedslag är en kortform av recension där jag kommer lyfta ut det mest essentiella och iögonfallande med den roman, novell eller poesisamling som jag har läst. Ambitionen är också att finna en twist på verket och använda den i syfte att väcka nyfikenhet. Ej att förväxla med någon slags djup dissektion dock!

Dagens inlägg blir om The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway.

output_BjHwn3

The Old Man and the Sea utspelar sig under fem dygn, där läsaren får följa den gamle mannen Santiago på ett havsäventyr utanför Kuba. När boken tar sin början har Santiago fiskat i 84 dagar utan fångst. Hans fiskeolycka är så stor att hans unge lärling Manolin ombetts arbeta på en annan båt, men Manolin ställer alltjämt upp och tar hand om honom. Santiago känner på sig att hans otur snart måste vända, och vid lunchtid den 85:e dagen får han napp på en stor spjutfisk. Men spjutfisken är ovanligt stark och istället för att låta sig fångas påbörjas en dragkamp mellan de båda.

Kampen fortgår i tre dagar, och på ett fysiskt plan utkämpas en kraftmätning mellan Santiago och spjutfisken där fiskens styrka tär på hans åldrade kropp. Ur ett mer bildligt perspektiv förkroppsligas emellertid ett av Hemingways stora teman: ära, och äran i att inte låta sig besegras. Liksom Santiago uttrycker mot romanens slut:

‘Man is not made for defeat,’ he said. ‘A man can be destroyed but not defeated.’

Relationen mellan Santiago och spjutfisken är på samma gång dynamisk och statisk. Där finns en ömhet och känsla av broderskap, men också den ovillkorliga förståelsen för att döden de facto kommer drabba endera av dem. Stolthet, uthållighet. Hemingway presenterar värderingarna med självklarhet, och de tillåts växa genom det enkla och berättande språket.

Kortromanen anses vara ett av Hemingways absolut främsta verk, och den omnämns bland annat i motiveringen till Nobelpriset i litteratur som han tilldelades år 1954:

For his mastery of the art of narrative, most recently demonstrated in The Old Man and the Sea and for the influence that he has exerted on contemporary style.

Till mitt förtret blev läsningen av romanen något uppbruten, men jag fylls likväl – såhär ett dygn efter att jag avslutat boken – av en slags ödmjukhet inför den. Skildringen av Santiagos kamp erinrar om det eviga förhållandet mellan människan och tiden. Samtidigt känner jag mig frustrerad. I ljuset av debatten kring representationen av män både i, och som skapare av, den klassiska litteraturen måste jag påpeka att inte en enda kvinna tar plats i romanen. Är detta problematiskt? Kanske inte i det enskilda fallet, men nog är det intressant att beakta Hemingways porträttering av manligheten och egenskaper som typiskt tillskrivs män. Är det rättfärdigat att ifrågasätta litteratur som anses vara ”klassisk” i en samtida kontext? Jag tänker: just syftningen till ”klassisk” föranleder väl att litteraturen behandlar teman och motiv som är aktuella än idag. Visst fascinerar romanen, läs den! Och våga reflektera.

Vad gäller twist dyker det upp ett inlägg inom den närmsta veckan om ett litet äventyr jag och Joré ska ut på, när jag besöker henne i Edinburgh till helgen.

Farfar

Jag skriver till farfar, säger: läs texten, är det ok att jag publicerar den? Och han svarar: självklart, dela med dig av ditt alster. Det är vad jag vill. Jag vill dela med mig, berätta och förmedla.

Bild

Regnet mot fönstret är en vinterkväll hos farfar. Jag ligger i sängen på kontoret, på övervåningen rakt över salen. Sängkläderna är mjuka, så som de blir när de tvättats många gånger i flera år. Det doftar pelargon från blommorna i fönstret, lukten sprider sig över rummet varje gång någon drar ner rullgardinen. I vedugnen knastrar det av trä som eldas, från farfars rum hör jag hur klockan slår. Det är så ombonat varmt, och när jag vaknar kommer energin från elden att ha spritt ut sig i rummet för länge sedan och försvunnit. Jag kommer behöva gå på toan där nere, såklart, bara för att det inte finns någon uppe. Och jag kommer sätta ner varma barnsfötter, tonårsfötter, unga vuxna fötter, på ett kyligt trägolv och smyga ner för den knarrande trappan. Försiktig att inte väcka någon. Jag kommer lägga handen mot gamla träbeslag på dörrarna och tassa genom köket, ut till toaletten där kakelgolvet är uppvärmt. När jag är liten kommer jag spana ut genom det lilla fönstret, livrädd för att se en älg. Jo, på riktigt. Jag kommer smyga tillbaka lika långsamt, upp för trappan och över golven, ner i sängen. Jag kommer vända mig om på sidan och dra täcket upp till hakan. Jag kommer somna, och sedan kommer jag vakna.

Jag klär på mig och går ner för trappan. Farfars radio hörs ändå från hans sovrum, den står på sedan klockan sex. Kanske sitter han med glasögonen på nästippen och löser korsord eller sudoku i tidningen, ett gammalt suddigum ligger i fönsterkarmen. Ljuskronan över köksbordet är klädd med lingonris som han plockat. Kanske står ladudörren öppen, och jag ser farfar där ute med den toppiga mössan nerdragen över öronen, pannlampan på. Jag säger “godmorgon farfar” och han svarar “godMORgon Johanna”, ler snett. Öppnar kylskåpet, tar ut Becel och gréveost, kanske västervikskorv. Skär upp en sirapslimpa på den slitna skärbrädan vid bänken.

Jag kan repetera det här minnet. Farfar, du är så mycket av min barndom.