Till Edinburgh

Sent omsider tänkte jag berätta om min resa till Edinburgh förra helgen. Lika mycket för min skull, som för er. Att dokumentera är ju viktigt.

IMG_0037

Det var mörkt ute när jag vaknade på lördagsmorgonen. I fönstren i lägenheterna bredvid lös inga lampor, och varför skulle de? Jag åt frukost, duschade, tryckte ihop resväskan som var packad med nästan ett kilo choklad, sa hejdå. Och sedan begav jag mig.

Från Stockholm flög jag till Oslo, och timmarna innan avgången mot Edinburgh var minst sagt intressanta. Jag hann tappa bort en (lånad) bok. Bekräfta min status som tant-magnet genom ett fint samtal med en norsk dam, som sedan många år bodde i Tyskland. Och hitta sagda bok igen. Flygresan tillbringades i konversation med killen i sätet bredvid. Han kom från Colorado, USA, men pluggade i Norge.

IMG_0032

Vips, framme! Nästan 12 timmar efter att jag stigit upp. Där stod hon och väntade på mig vid spårvagnsplatsen York Place. Tiden är lustig på så vis – två månader kan passera i varandras frånvaro, men på ett dygn är tillvaron sig lik igen. Samtidigt hann tanken passera, att allt är likadant och ingenting är detsamma. Den vardag och realitet vi delade är ju utbytt mot någonting annat. Inte nödvändigtvis sämre, bara annorlunda.

IMG_0033

IMG_9849

Hur hinner man ikapp tiden som varit ifrån varandra? Kanske går det inte. Kanske går det visst, genom att: besöka gamla skotska kyrkor, det sirliga National Museum of Scotland och fåret Dolly. Genom att äta fish and chips från ett chippy, deep fried mars bar, dricka Irn’ bru (läs: knallorange läsk med smak av bananlack) och butter beer.

IMG_9907

Kanske genom att åka buss i solnedgången ner mot hamnen, som inte alls var mysig utan snarare liknande Malmös hamnområde med stora fartyg, salt havsluft och moderna lägenhetskomplex. Kanske genom att äta mat i ett gemensamt kök och sedan se på film.

IMG_9937

IMG_9938

IMG_0036

Ändå vill jag hävda att tiden med Joré är bäst när vi gör. Går lunchpromenader eller jobbar med projekt, eller äter, för all del. På måndagseftermiddagen klättrade vi upp för Arthur’s Seat, ett nästan 300 meter högt berg. Blåsten grep tag om kläderna och ögonen tårades, men vi klarade oss! Både upp och ner.

Om det finns en slutsats är den att tre dygn tillsammans inte är nog. Jag vill ju ha mer, såklart. Men tre dagar är också betydligt fler än inga, det är fler dagar att få tillbringa i hennes sällskap, tre dagar av att delge alla dagliga betraktelser. Hösten har kommit mycket längre i Sverige än här, Joré. Bara två månader tills vi ses igen, bebz.

Och vad hände med The Old Man and the Sea, kanske ni undrar? Jag lämnade boken till en man som jobbade bakom disken på puben där vi drack butter beer. I den hade jag skrivit att nästa person som tillhandahåller den, ska se till så att den får fortsätta resa runt i världen. Den har trots allt vistats i Jönköping, Stockholm, Boston och Edinburgh.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s