Recension: mjölk och honung

Såhär mot slutet av november är dagarna skumraska och jag tar tillfället i akt och fotar medan det ännu är ljust ute. Nedan följer min recension av Rupi Kaurs ”mjölk och honung”, också publicerad i Jönköpings-Posten 20.11.2017. Har ni läst diktsamlingen?

IMG_0523

Hon kallas sin tids röst. Med diktsamlingen ”mjölk och honung” och därtill 1.8 miljoner följare på Instagram, når Rupi Kaur ut med dikter om kärlek, våld och läkning.

Rupi Kaur. Jag erkänner klichén, det är namnet på allas läppar. Med 1.8 miljoner följare på Instagram (i skrivande stund), tillhör hon en ny generation av konstnärer vars verk har fått genomslag via sociala medier. Hennes första diktsamling ”milk and honey” låg på New York Times bestseller list 52 veckor i sträck – och har översatts till 30 språk. Nu allra senast till svenska.

25-åriga Kaur är i alla bemärkelser, precis som marknadsförs på omslaget till ”mjölk och honung”, en ”insta-succé”. Dikterna hon publicerar är korta och fragmentariska, ofta ackompanjerade av små teckningar. Teman är allmängiltiga. I hennes rättframma och uppriktiga språk skildras våld, kärlek, feminism, sex. På så sätt har hon lyckats få genomslag hos en ung, bred publik. Ändå tycks läsarna vara uppdelade i två läger: de som hyllar hennes poesi för dess äkthet och öppenhet, och de som menar att dikterna är stilistiskt menlösa och saknar poetisk talang. Går det att avgöra vilka som har rätt?

IMG_0525

Rupi Kaur ger sina dikter avstamp i feminismen, i våldet mot kvinnor, i kampen att avdramatisera kvinnokroppen, i kärleken – till sig själv och den som förbehållslöst ges till andra. Hennes ståndpunkt är viktig. Inte allra minst för att hon dagligen, direkt eller indirekt, påverkar en stor skara människor med de inlägg hon publicerar.

Strukturen i ”mjölk och honung” följer därefter, i fyra tydliga avsnitt behandlas våld, kärlek, avsked och läkning. Här finns texter som når både högt och lågt, många med en samtidigt arg och vemodig ton: ”du ber mig vara tyst för/mina åsikter gör mig mindre vacker/men jag föddes inte med en inre glöd/tänkt att släckas/föddes inte med en lättsam tunga/tänkt att sväljas/jag föddes tung/hälften rakblad hälften sammet/svår att glömma och aldrig enkel/att följa med tanken”.

När Rupi Kaur skriver allra bäst lyckas hon fläta samman rättframhet med känsla, ilska med elegans. Hennes dikter erbjuder igenkänning, både vad gäller innehåll och språk. De bultar av slagkraftighet. Samtidigt finns texter som mer liknar livsfilosofiska motton än poesi: ”om du föddes med/svagheten att falla/så föddes du med styrkan/att resa dig”. Härigenom får hennes dikter också störst kritik. De kallas intetsägande, och i avsaknad av strukturell harmoni.

Men, kanske bör ”mjölk och honung” läsas som ett manifest, snarare än en diktsamling. I debattens mynning, där den ännu inte förgrenat sig, frodas Rupi Kaurs texter för att hon vågar berätta. I mötet med tillvarons vardagliga och samtidigt existentiella, i trauman och kärlek, vinner de mark. Hon kallas sin generations röst. Och visst är det sant, särskilt i relation till den senaste kampanjen #metoo. Kaurs texter konvergerar med tiden, precis nu. Kanske är det skäl nog att läsa och reflektera över diktsamlingen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s