When good Americans die, they go to Paris

För en vecka sedan spatserade jag runt i Paris. 48h tur och retur. Ändå hann jag känna mig uppfylld av atmosfären, lite mer kosmopolitisk än vanligt. Det måste finnas en anledning till att så många författare uttalat stora ord om denna stad. When good Americans die, they go to Paris, sa Oscar Wilde. Gäller det svenskar också?

IMG_0378

Weekends känns som ett fenomen. Du sätter dig på ett plan, åker till en plats, hinner vara där precis tillräckligt länge för att göra dig ”””hemmastadd”””, åker hem. På så sätt är de närmast traumatiska? Resan sammanföll mellan ganska hektiska veckor, men blev ändå det där andrummet jag hade hoppats på.

Vi promenerade mer eller mindre överallt – längs med gator där träden var klädda med ljusslingor, förbi crêpestånd och vagnar varifrån det osade av rostade kastanjer. Vi gick till Louvren, Carrefour (för er som inte vet: ett supermarket, mat är viktigt), till och upp i Triumfbågen och längs med hela Champs Élysées. Många +++. Tyvärr också100% obekvämt eftersom jag var naiv och packade ner platta sneakers och numera lever med en inflammerad/sträckt/??? fot.

IMG_0536IMG_0537

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eiffeltornet besöktes. Vi köade i säkert 1.5h i bitande, kylig vind innan vi tog hissen upp till andra våningen. Tur för oss att vi timeade solnedgången. Nere vid Trocadero glimrade blixtarna från människor som fotade.

IMG_0540

Och Notre Dame, Shakespeare and Company. Nu ska jag vara lite bitter och säga att jag tycker det är trist att bokhandeln blivit… kommersialiserad? Det stod en säkerhetsvakt utanför bokhandeln och såg till att det inte var alltför många människor inne samtidigt.  Har dessvärre inte monopol på att tycka om böcker och dessutom var jag ju turist själv. Ehe. Jag tog i alla fall hand om min tradition att köpa en bok varje gång jag är utomlands (vilket lett till en ganska ansenlig kollektion böcker). Från Paris fick jag med mig Dantes ”Inferno”. Mer om det i ett annat inlägg.

På söndagen åt vi av hotellets extended kontinentalfrukost, tog metron till châtelet och RER till Charles de Gaulle, tillika den mest förvirrande flygplatsen jag någonsin varit på. Jag har avtalet med mig själv att någon gång bo i Paris, om så bara för en månad. Kanske plugga, Sorbonne? Till dess ska jag *vårda* min franska och minnas den här resan som väldigt fin.

 

3 reaktioner till “When good Americans die, they go to Paris”

  1. men åh bästa paris!!! Kan du och jag åka dit någon gång? Tänk dig en bestie-helg i paris med baguettefrukost på vita hotelllakan och parkhäng och bubbel på någon uteservering fast det inte gör min mage gott.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s