Recension: Till dikten

Idag recenserar jag Malte Perssons diktsamling ”Till dikten” i JP. Finns att läsa här.

Raljant men med små glimtar av något kittlande. Johanna Andersson har läst Malte Perssons senaste diktsamling ”Till dikten”.

Mycket talar emot dikten, skriver författaren och kritikern Malte Persson i senaste samlingen ”Till dikten”. Den saknar ju häftiga specialeffekter. Ändå är det poesins förledande natur som han lekfullt undersöker i de 46 texterna.

Sedan Persson debuterade 2002 (då 26 år gammal) har han uppmärksammats för sina snillrika formuleringar och språkliga vighet. Han ställer anspelningar på litteraturhistoriens klassiker mot den alldagliga samtiden. Så också i ”Till dikten”. Med rim och upprepningar binder han reflektioner kring det stora – solen, månen, tillvaron – till det lilla. Kaffe och havregrynsgröt. Orden döljer något bitterljuvt: å ena sidan en författare som släpper lös kreativiteten, å andra sidan en författare som känner sig tyglad av densamma.

Ofta är texterna mer eller mindre metapoesi, alltså poesi som diskuterar poesin själv. Det blir raljant, nonsens. Och något uttråkande. Men små glimtar av något kittlande finns, förstås. Som: [a]ll makt utgår från hjärtat./Så säger min svaga konstitution./Vad tjänar dikten till/om hjärtat inte hörs i den”. Eller hur Persson sätter ord på ögonblicken när livet tangerar poesin. Detta till trots tänker jag att poesins vackra är att skönheten ligger just i betraktarens öga, att den inte behöver något existensberättigande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s