Schwanengesang D.957: IV. Ständchen

AfterlightImage

Bussen från Stockholm är fullbokad. Med en biljett för 179 kr får jag åka längs med dignande rågfält och hagar som ser ut att vara målade av Monet. Marken är bränd. Ljuset faller stillsamt genom granskogen. Och mossan är mjuk. Varsamt paketerar jag minnet av skuggan mot din kind.

Den här sommaren är förstörande vacker. Jag är rädd för att röra, tänk om den går sönder?

Killen i sätet bredvid klunkar en liter mjölk. Någon snarkar. En annan gnisslar med sitt tuggummi. Jag skriver till Martin att jag vill be personen att tugga med stängd mun. Det är första sommaren vi är ifrån varandra. Nu är det värst, när vi sågs för två timmar sedan. Nu och när det bara är två timmar kvar tills vi ses igen.

Nån gång på psykologin i ettan lärde vi oss att siffrorna i mitten av en följd är svårast att komma ihåg. Kanske fungerar minnet så, att man är duktig på att glömma tiden emellan.

Jag gissar bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s