Recension: Natthimmel med kulhål

Idag är jag på uni från 08-20 och tänkte därför att vi ska blicka tillbaka på december. Jag hade nämligen läst den amerikansk-vietnamesiska poeten Ocean Vuongs diktsamling ”Natthimmel med kulhål” och recensionen publicerades i JP.

FullSizeRender

Ocean Vuong kom som tvååring från Vietnam till USA. Under uppväxten blev en fysisk, och språklig, integration central . I ”Natthimmel med kulhål” bär hans dikter spår av hemlandet, arv och sexualitet. Samtidigt finns i poesin en språkligt mästerlig och högst existentiell dimension.

Skrivandet som process bär med sig något på samma gång existentiellt och pånyttfödande. Ocean Vuong, poet och skapare av diktsamlingen ”Natthimmel med kulhål”, sätter ord på denna närvaro i en förklaring till varför han skriver: ”I am writing because they told me to never start a sentence with ’because’. But I wasn’t trying to make a sentence – I was trying to break free.”

Ocean Vuong föddes 1988 i Ho Chi Minh City, Vietnam, men flydde som tvååring till USA tillsammans med sin familj. Det finns en medvetenhet i Vuongs tillkännagivande som rotar sig hos mig. Kanske existerar den på villkoret av den språkbarriärer han som nyanlänt barn tvingades överkomma. Han berättar själv att han i fjärde klass fortfarande hade svårt att skriva, och därför brukade plagiera stycken från olika böcker till textuppgifterna. En dag bestämde han sig för att skriva en riktig dikt. Ur Martin Luther King Jr:s tal ”I Have A Dream”, då okänd för Vuong, hämtade han inspiration till texten ”If a Boy Could Dream” och målade genom orden ”promised land” och ”mountaintop” upp stora drömlandskap.

Idag har Ocean Vuong jämförts med både Emily Dickinson och William Shakespeare. Jag skulle vilja kalla honom sin egen. ”Natthimmel med kulhål”, en diktsamling i stort format med 95 äggvita sidor, är en skildring av livet. Här finns berättelser från Vietnam och kriget, likaså betraktelser över den kämpande modern och den mer frånvarande fadern.

I dikten ”Telemachos”, som i grekisk mytologi var son till Odysseus, porträtteras dynamiken mellan far och son: ”[s]om alla goda söner drar jag upp min far/ur vattnet, släpar honom i håret/ […] jag knäböjer intill honom för att se hur djupt/jag kan sjunka. Vet du vem jag är,/Ba? Men han svarar aldrig. Svaret/är kulhålet i hans rygg, bräddfyllt/med havsvatten”. Vuong väver varsamt ihop ett smidigt språk med skärvor av minnen och symboler. Genom ett modernismens kärleksmöte med något mycket mer arkaiskt lyckas Vuong erövra språket.

Aubade – en dikt eller sång om två älskandes uppbrott i gryningen. I ”Aubade med brinnande stad” varvas diktning om de beväpnade styrkorna i södra Vietnam 1975 med Irving Berlins ”White Christmas”. Kontrasteringen som uppstår är magnifik. ”Han fyller en tekopp med champagne, lyfter den till hennes läppar./Gapa, säger han./Hon gapar./Utanför loskar en soldat/sin cigarett medan fotsteg fyller torget som sten fallen från himlen. May/all your Christmases be white”.

De stilistiska företeelserna gör Vuongs dikter närmast fysiska. Orden bryter upp dikterna, liksom spricker längs med en husvägg. I det krackelerade har han sedan planterat. Och på så vis överkommer han de litterära konventionerna, i relation till hans egna språk blir de passé.

Dikterna är ödmjuka – måhända inte alltid i en ordagrann bemärkelse – men ödmjuka inför ovissheten. Språket är muskulöst och elegant, som en kropp som bär. Samtidigt förtvivlat och desperat. ”Säg kapitulation. Säg alabaster. Stilett./Kaprifol. Gullris. Säg höst./Säg höst trots det gröna/i dina ögon. Skönhet trots/dagsljus. Säg att du skulle döda för den”.

Ocean Vuongs poesi har formats med händerna. De är frukten av tidens umgänge med livet, eller kanske som han själv formulerar: ”[e]n amerikansk soldat knullade en vietnamesisk bondflicka. Alltså finns min mor./Alltså finns jag./Alltså: inga bomber = ingen familj = inte jag”. Dikterna reflekterar en medvetenhet som är få förunnad, i de lever på samma gång en konstant och en variabel vars samspel fyller texterna av liv.

 

Här är litteraturen att spana in i vår

Visst fick jag till en clickbate:ig rubrik där? Vi ska kika på litteratur från vårens utgivning! Det var länge sedan jag satte mig ner och granskade säsongernas utbud, men här kommer ett axplock av allt som ges ut. Observera 1 att de är valda efter min smak och mina referensramar. Observera 2 att jag inte läser deckare, genren är därför inte representerad.

collage

Agnes Lidbeck debuterade 2017 med romanen Finna sig, en skildring av ett urholkat äktenskap och en kvinna som ”lagt hela sitt existensberättigande i männens blickar, bara genom att vara attraktiv där kan hon finnas”, som SvD skriver. Boken hade helt gått mig förbi, men ska definitivt läsa den i år. Lidbeck ger i vår ut sin andra roman Förlåten på Norstedts, liksom diktsamlingen ”Ur” på Ellerströms förlag. Spännande!

collage-3

Något annat spännande är docenten Carl Cederström (Stockholms universitet) och professor André Spicers (Cass Business School) självhjälpsprojekt som mynnat ut i Den vilda jakten på ett (bättre) jagUnder 2017 antog de 12 månatliga utmaningar för att systematiskt förbättra olika delar av sitt liv, allt för att undersöka den extrema självhjälpskultur vi lever i idag. Om ni googlar har de intervjuats i tv.

I januari ökar de sin produktivitet, i juni maximerar de sin sexuella njutning och i september ska de bli miljonärer. Experimentet förvandlas snart till ett sätt att leva, där de investerar stora mängder tid och pengar i att bli den optimala versionen av sig själva.

Eileen är en helt annan roman, om en bekymrad och bitter ung kvinna som tar till snatteri för att ljusa upp sina dystra dagar. Mötet med den gladlynta Rebecca Saint John väcker hopp om en begynnande vänskap, men visar sig urarta i ett brott bortom reson.

collage-2

Floders stad av Zubhair Ahmes beskrivs av förlaget Modernista som en ”föregångare till en ny tradition av amerikansk poesi, med teman som migration, exil, flykt från krig, hos poeter som Ocean Vuong och Solmaz Sharif”. Just Ocean Vuongs diktsamling läste jag i december och tyckte oerhört mycket om, har därför en *känsla* av att denna kan vara intressant.

Det skrivande livet är essäisten Annie Dillards redogörelse – liksom titeln antyder – för livet som en skrivande människa och skrivandets villkor. Från Ellerströms.

collage-4

Slutligen två ungdomsromaner. Läser tämligen lite YA nu för tiden men måste ändå tipsa om Till alla killar jag har gillat av Jenny Han (för tyckte så mycket om den när den utkom för något år sedan) och Warcross av Marie Lu (för Marie Lu är en grym författare). Bra presenter till någon du känner, eller skön, icke-ansträngande läsning. Se Lavender Lit och Modernista förlag.

Det var alles för vårens utgivning! Måste säga att jag har höga förväntningar på de romaner, diktsamlingar och fackböcker jag listat. Vad är ni sugna på att läsa? Har ni hittat någon bok att låna/köpa hem?

Recension: mjölk och honung

Såhär mot slutet av november är dagarna skumraska och jag tar tillfället i akt och fotar medan det ännu är ljust ute. Nedan följer min recension av Rupi Kaurs ”mjölk och honung”, också publicerad i Jönköpings-Posten 20.11.2017. Har ni läst diktsamlingen?

IMG_0523

Hon kallas sin tids röst. Med diktsamlingen ”mjölk och honung” och därtill 1.8 miljoner följare på Instagram, når Rupi Kaur ut med dikter om kärlek, våld och läkning.

Rupi Kaur. Jag erkänner klichén, det är namnet på allas läppar. Med 1.8 miljoner följare på Instagram (i skrivande stund), tillhör hon en ny generation av konstnärer vars verk har fått genomslag via sociala medier. Hennes första diktsamling ”milk and honey” låg på New York Times bestseller list 52 veckor i sträck – och har översatts till 30 språk. Nu allra senast till svenska.

25-åriga Kaur är i alla bemärkelser, precis som marknadsförs på omslaget till ”mjölk och honung”, en ”insta-succé”. Dikterna hon publicerar är korta och fragmentariska, ofta ackompanjerade av små teckningar. Teman är allmängiltiga. I hennes rättframma och uppriktiga språk skildras våld, kärlek, feminism, sex. På så sätt har hon lyckats få genomslag hos en ung, bred publik. Ändå tycks läsarna vara uppdelade i två läger: de som hyllar hennes poesi för dess äkthet och öppenhet, och de som menar att dikterna är stilistiskt menlösa och saknar poetisk talang. Går det att avgöra vilka som har rätt?

IMG_0525

Rupi Kaur ger sina dikter avstamp i feminismen, i våldet mot kvinnor, i kampen att avdramatisera kvinnokroppen, i kärleken – till sig själv och den som förbehållslöst ges till andra. Hennes ståndpunkt är viktig. Inte allra minst för att hon dagligen, direkt eller indirekt, påverkar en stor skara människor med de inlägg hon publicerar.

Strukturen i ”mjölk och honung” följer därefter, i fyra tydliga avsnitt behandlas våld, kärlek, avsked och läkning. Här finns texter som når både högt och lågt, många med en samtidigt arg och vemodig ton: ”du ber mig vara tyst för/mina åsikter gör mig mindre vacker/men jag föddes inte med en inre glöd/tänkt att släckas/föddes inte med en lättsam tunga/tänkt att sväljas/jag föddes tung/hälften rakblad hälften sammet/svår att glömma och aldrig enkel/att följa med tanken”.

När Rupi Kaur skriver allra bäst lyckas hon fläta samman rättframhet med känsla, ilska med elegans. Hennes dikter erbjuder igenkänning, både vad gäller innehåll och språk. De bultar av slagkraftighet. Samtidigt finns texter som mer liknar livsfilosofiska motton än poesi: ”om du föddes med/svagheten att falla/så föddes du med styrkan/att resa dig”. Härigenom får hennes dikter också störst kritik. De kallas intetsägande, och i avsaknad av strukturell harmoni.

Men, kanske bör ”mjölk och honung” läsas som ett manifest, snarare än en diktsamling. I debattens mynning, där den ännu inte förgrenat sig, frodas Rupi Kaurs texter för att hon vågar berätta. I mötet med tillvarons vardagliga och samtidigt existentiella, i trauman och kärlek, vinner de mark. Hon kallas sin generations röst. Och visst är det sant, särskilt i relation till den senaste kampanjen #metoo. Kaurs texter konvergerar med tiden, precis nu. Kanske är det skäl nog att läsa och reflektera över diktsamlingen.