Recension: Bränn alla broar

Sökandet efter lycka – kanske är det västvärldens febrigaste jakt. Regelbundet uppmärksammas rapporter som blottlägger ungas ständigt ökande psykiska ohälsa. Samtidigt toppar självhjälpsböckerna Adlibris lista över bäst säljande: vi ska lära oss att äta mat som gör oss vackrare, öva sömntekniker för att sova bättre. Instagram blir ett urval ur livets mest tillgjorda och perfekta ögonblick.

Nä, alla självhjälpsböcker är inte av ondo, såklart. Och Instagram är både kul och effektfullt. Jag är motståndare till ingetdera, men visst har vi alla känt på lågan? Undrat, reflekterat och diskuterat varför människor av vår tid lever i sådan olycka trots sina ofta trygga liv. Ämnet är ju otroligt aktuellt.

IMG_1612

Bränn alla broar möter läsaren Liv Björk när tillvaron är som mörkast och livet som mest bräckligt. Hon har ett välbetalt finansjobb, planerar sina utgångar för att maxa feedet på Instagram och dricker smoothies till frukost varje morgon. Ändå vill hon dö.

I en låda på vinden finner hon ett brev, adresserat till hennes framtida jag. Där finns en uppmaning om att, om hon någon gång överväger att begå självmord, ge livet en sista ärlig chans. Att göra allt det där hon alltid drömt om, bränna alla broar. Liv bestämmer sig för att ge det tre månader.

Med ett uppriktigt och samtida språk målar författaren Siri Helle upp berättelsen om Livs dryga 90 dagar kvar i livet. Tidigt i romanen synliggörs spänningarna mellan Livs inre och de yttre faktorer som påverkar henne. Hennes psykiska ohälsa är central, samtidigt ges spelrum för en begynnande relationer, som till gatukonstnären Sanna. Romanens knappa 300 sidor är lätta att läsa, däremot svåra att smälta. Bitvis återfinns toner av humor: som när Sanna kritiserar Livs oförmåga att sitta still och göra ingenting (igenkänningsfaktor), eller när Liv äntligen ryter ifrån mot sin chef. Men i grund och botten väljer jag att se Bränn alla broar som en allvarlig roman, som belyser ett allvarligt samhällsproblem. Varför finner Liv ingen mening med livet?

Handlingen är kumulativ. Medan dagarna till dödsdatumet blir färre eskalerar, nästan urartar, Livs tillvaro. Kanske kunde lite spänning omfördelats till bokens mitt, kanske kunde försöken att reflektera vår samtida hets varit lite mindre krystade. Ändå måste den dramaturgiska kurvan berömmas, för är det inte när livet är som mest kritiskt som de sanna värdena brukar materialiseras? Främst har Helle skrivit en aktuell roman som med svärta och värme når ut med självrannsakande budskap. Här belyses hur snedvriden vår jakt på lycka faktiskt är: så ofta söker vi meningen med livet och alltför sällan meningen det.

IMG_1613

Tack Lousie Bäckelin förlag för recensionsexemplaret!

Recension: Natthimmel med kulhål

Idag är jag på uni från 08-20 och tänkte därför att vi ska blicka tillbaka på december. Jag hade nämligen läst den amerikansk-vietnamesiska poeten Ocean Vuongs diktsamling ”Natthimmel med kulhål” och recensionen publicerades i JP.

FullSizeRender

Ocean Vuong kom som tvååring från Vietnam till USA. Under uppväxten blev en fysisk, och språklig, integration central . I ”Natthimmel med kulhål” bär hans dikter spår av hemlandet, arv och sexualitet. Samtidigt finns i poesin en språkligt mästerlig och högst existentiell dimension.

Skrivandet som process bär med sig något på samma gång existentiellt och pånyttfödande. Ocean Vuong, poet och skapare av diktsamlingen ”Natthimmel med kulhål”, sätter ord på denna närvaro i en förklaring till varför han skriver: ”I am writing because they told me to never start a sentence with ’because’. But I wasn’t trying to make a sentence – I was trying to break free.”

Ocean Vuong föddes 1988 i Ho Chi Minh City, Vietnam, men flydde som tvååring till USA tillsammans med sin familj. Det finns en medvetenhet i Vuongs tillkännagivande som rotar sig hos mig. Kanske existerar den på villkoret av den språkbarriärer han som nyanlänt barn tvingades överkomma. Han berättar själv att han i fjärde klass fortfarande hade svårt att skriva, och därför brukade plagiera stycken från olika böcker till textuppgifterna. En dag bestämde han sig för att skriva en riktig dikt. Ur Martin Luther King Jr:s tal ”I Have A Dream”, då okänd för Vuong, hämtade han inspiration till texten ”If a Boy Could Dream” och målade genom orden ”promised land” och ”mountaintop” upp stora drömlandskap.

Idag har Ocean Vuong jämförts med både Emily Dickinson och William Shakespeare. Jag skulle vilja kalla honom sin egen. ”Natthimmel med kulhål”, en diktsamling i stort format med 95 äggvita sidor, är en skildring av livet. Här finns berättelser från Vietnam och kriget, likaså betraktelser över den kämpande modern och den mer frånvarande fadern.

I dikten ”Telemachos”, som i grekisk mytologi var son till Odysseus, porträtteras dynamiken mellan far och son: ”[s]om alla goda söner drar jag upp min far/ur vattnet, släpar honom i håret/ […] jag knäböjer intill honom för att se hur djupt/jag kan sjunka. Vet du vem jag är,/Ba? Men han svarar aldrig. Svaret/är kulhålet i hans rygg, bräddfyllt/med havsvatten”. Vuong väver varsamt ihop ett smidigt språk med skärvor av minnen och symboler. Genom ett modernismens kärleksmöte med något mycket mer arkaiskt lyckas Vuong erövra språket.

Aubade – en dikt eller sång om två älskandes uppbrott i gryningen. I ”Aubade med brinnande stad” varvas diktning om de beväpnade styrkorna i södra Vietnam 1975 med Irving Berlins ”White Christmas”. Kontrasteringen som uppstår är magnifik. ”Han fyller en tekopp med champagne, lyfter den till hennes läppar./Gapa, säger han./Hon gapar./Utanför loskar en soldat/sin cigarett medan fotsteg fyller torget som sten fallen från himlen. May/all your Christmases be white”.

De stilistiska företeelserna gör Vuongs dikter närmast fysiska. Orden bryter upp dikterna, liksom spricker längs med en husvägg. I det krackelerade har han sedan planterat. Och på så vis överkommer han de litterära konventionerna, i relation till hans egna språk blir de passé.

Dikterna är ödmjuka – måhända inte alltid i en ordagrann bemärkelse – men ödmjuka inför ovissheten. Språket är muskulöst och elegant, som en kropp som bär. Samtidigt förtvivlat och desperat. ”Säg kapitulation. Säg alabaster. Stilett./Kaprifol. Gullris. Säg höst./Säg höst trots det gröna/i dina ögon. Skönhet trots/dagsljus. Säg att du skulle döda för den”.

Ocean Vuongs poesi har formats med händerna. De är frukten av tidens umgänge med livet, eller kanske som han själv formulerar: ”[e]n amerikansk soldat knullade en vietnamesisk bondflicka. Alltså finns min mor./Alltså finns jag./Alltså: inga bomber = ingen familj = inte jag”. Dikterna reflekterar en medvetenhet som är få förunnad, i de lever på samma gång en konstant och en variabel vars samspel fyller texterna av liv.

 

Recension: Hur jag lärde mig förstå världen

Jag såg Hans Roslings videos om världshälsa och statistik för första gången på högstadiet.  Vi hade haft lektioner om global uppvärmning och befolkningstillväxt på samhällskunskapen, det var pappa som visade mig dem. Roslings arbete tangerade min egen dröm om att då bli läkare. Och han förklarade statistik på ett så fascinerande sätt, som väckte intresse hos en av matte annars ganska måttligt intresserad tjej.

Känner du till Hans Rosling? Du svarar förmodligen ja. Men jag copy pastear in den video jag fick se, för kanske sex år sedan, ändå.

Årets första bok jag läste ut, tillika ✅ på att läsa mer facklitteratur 2018, var Hans Roslings memoar Hur jag lärde mig förstå världen. När Rosling i februari 2016 fick besked om den cancer som skulle orsaka hans död ett år senare, hade han påbörjat boken Factfulness. Parallellt utvecklade sig en berättelse om hans liv och karriär, som alltså gav upphov till memoaren.

IMG_1035

I Hur jag lärde mig förstå världen redogör Rosling kronologiskt för sin uppväxt, tid på läkarlinjen i Uppsala, arbete i Mocambique, hur han blev forskare och sedan lärare, liksom hur Gapminder kom till och fick ett nästan explosionsartat genomslag. Samtidigt berättar han om hur varje skede i livet har gett upphov till, eller snarare förstärkt, hans stora passion för världen och folkhälsa. Ungdomskärleken Agneta finns alltid med.

Memoaren är på samma gång utbildande som underhållande. Här erbjuds en tillbakablick på svensk och global historia, skeenden i tiden som kan ha gått människor förbi.

Roslings kännetecknande entusiasm ljuder i boken, den föder en nyfikenhet hos mig att veta mer. Språket är lättläst och fängslande. Kanske är dessa romanens mest centrala och viktiga egenskaper – i en tid då fake news och negativa synvinklar på folkhälsa och miljön penetrerar nyheter är Roslings ord betryggande. Inte för att en tillåts pusta ut, utan för att han väcker intresse och en vilja att bidra.

Recension: Begravd jätte

Idag är det: andra advent, två veckor till julafton(!!!) och nobeldagen. Dagen till ära har Jönköpings-Postens kulturredaktion publicerat kortrecensioner av Kazuo Ishiguros verk, alltså pristagaren i litteratur. Jag har läst hans kanske mest kända roman, The Remains of the Day (eller Återstoden av dagen, som den heter på svenska), tidigare och nu var det dags för Begravd jätte. 

IMG_0644

I ett 500-talets England, där troll och väsen fortfarande härjar, lever det gamla paret Beatrice och Axl. Minnet har för länge sedan svikit dem – alla i landet Britannia tycks ha drabbats av en envis glömska. Men Beatrice erinrar sig en son, kvar i en by bara en dagsvandring från deras egen. Tillsammans ger de sig ut i det karga landskapet för att finna honom.

I ”Begravd jätte” närmar sig Kazuo Ishiguro sagans och mytologins gränsland. Romanen spelar i olika dimensioner: där tonåringen ser en vemodig berättelse, kan den vuxna angripa Ishiguros stora teman. Är glömska något vackert, eller fult? Är kärleken verkligen störst?

Med boken tar Ishiguro sig an uppgiften att undersöka och utmana litterära konventioner. Det gör ”Begravd jätte” vågad och sällsam (om än lite ojämn). Människan har ju, trots allt, tjusats av berättandet och det övernaturliga sedan urminnes tider.

IMG_0645

Begravd jätte är alltså Ishiguros senaste roman. Det finns massor att säga som inte fick rum i recensionen pga platsbrist, bland annat att det är tiden ur ett historiskt, och mänskligt, perspektiv som Ishiguro såklart utmanar i sina romaner. Glömskan som Beatrice och Axl drabbas av kan angripas rent tematiskt, vad symboliserar den? Kanske hur begränsad människans levnad blir, om vi inte minns. Kanske hur glömska öppnar upp för att fånga dagen.

Artiklen i sin helhet återfinns här.

Recension: mjölk och honung

Såhär mot slutet av november är dagarna skumraska och jag tar tillfället i akt och fotar medan det ännu är ljust ute. Nedan följer min recension av Rupi Kaurs ”mjölk och honung”, också publicerad i Jönköpings-Posten 20.11.2017. Har ni läst diktsamlingen?

IMG_0523

Hon kallas sin tids röst. Med diktsamlingen ”mjölk och honung” och därtill 1.8 miljoner följare på Instagram, når Rupi Kaur ut med dikter om kärlek, våld och läkning.

Rupi Kaur. Jag erkänner klichén, det är namnet på allas läppar. Med 1.8 miljoner följare på Instagram (i skrivande stund), tillhör hon en ny generation av konstnärer vars verk har fått genomslag via sociala medier. Hennes första diktsamling ”milk and honey” låg på New York Times bestseller list 52 veckor i sträck – och har översatts till 30 språk. Nu allra senast till svenska.

25-åriga Kaur är i alla bemärkelser, precis som marknadsförs på omslaget till ”mjölk och honung”, en ”insta-succé”. Dikterna hon publicerar är korta och fragmentariska, ofta ackompanjerade av små teckningar. Teman är allmängiltiga. I hennes rättframma och uppriktiga språk skildras våld, kärlek, feminism, sex. På så sätt har hon lyckats få genomslag hos en ung, bred publik. Ändå tycks läsarna vara uppdelade i två läger: de som hyllar hennes poesi för dess äkthet och öppenhet, och de som menar att dikterna är stilistiskt menlösa och saknar poetisk talang. Går det att avgöra vilka som har rätt?

IMG_0525

Rupi Kaur ger sina dikter avstamp i feminismen, i våldet mot kvinnor, i kampen att avdramatisera kvinnokroppen, i kärleken – till sig själv och den som förbehållslöst ges till andra. Hennes ståndpunkt är viktig. Inte allra minst för att hon dagligen, direkt eller indirekt, påverkar en stor skara människor med de inlägg hon publicerar.

Strukturen i ”mjölk och honung” följer därefter, i fyra tydliga avsnitt behandlas våld, kärlek, avsked och läkning. Här finns texter som når både högt och lågt, många med en samtidigt arg och vemodig ton: ”du ber mig vara tyst för/mina åsikter gör mig mindre vacker/men jag föddes inte med en inre glöd/tänkt att släckas/föddes inte med en lättsam tunga/tänkt att sväljas/jag föddes tung/hälften rakblad hälften sammet/svår att glömma och aldrig enkel/att följa med tanken”.

När Rupi Kaur skriver allra bäst lyckas hon fläta samman rättframhet med känsla, ilska med elegans. Hennes dikter erbjuder igenkänning, både vad gäller innehåll och språk. De bultar av slagkraftighet. Samtidigt finns texter som mer liknar livsfilosofiska motton än poesi: ”om du föddes med/svagheten att falla/så föddes du med styrkan/att resa dig”. Härigenom får hennes dikter också störst kritik. De kallas intetsägande, och i avsaknad av strukturell harmoni.

Men, kanske bör ”mjölk och honung” läsas som ett manifest, snarare än en diktsamling. I debattens mynning, där den ännu inte förgrenat sig, frodas Rupi Kaurs texter för att hon vågar berätta. I mötet med tillvarons vardagliga och samtidigt existentiella, i trauman och kärlek, vinner de mark. Hon kallas sin generations röst. Och visst är det sant, särskilt i relation till den senaste kampanjen #metoo. Kaurs texter konvergerar med tiden, precis nu. Kanske är det skäl nog att läsa och reflektera över diktsamlingen.