Recension: Begravd jätte

Idag är det: andra advent, två veckor till julafton(!!!) och nobeldagen. Dagen till ära har Jönköpings-Postens kulturredaktion publicerat kortrecensioner av Kazuo Ishiguros verk, alltså pristagaren i litteratur. Jag har läst hans kanske mest kända roman, The Remains of the Day (eller Återstoden av dagen, som den heter på svenska), tidigare och nu var det dags för Begravd jätte. 

IMG_0644

I ett 500-talets England, där troll och väsen fortfarande härjar, lever det gamla paret Beatrice och Axl. Minnet har för länge sedan svikit dem – alla i landet Britannia tycks ha drabbats av en envis glömska. Men Beatrice erinrar sig en son, kvar i en by bara en dagsvandring från deras egen. Tillsammans ger de sig ut i det karga landskapet för att finna honom.

I ”Begravd jätte” närmar sig Kazuo Ishiguro sagans och mytologins gränsland. Romanen spelar i olika dimensioner: där tonåringen ser en vemodig berättelse, kan den vuxna angripa Ishiguros stora teman. Är glömska något vackert, eller fult? Är kärleken verkligen störst?

Med boken tar Ishiguro sig an uppgiften att undersöka och utmana litterära konventioner. Det gör ”Begravd jätte” vågad och sällsam (om än lite ojämn). Människan har ju, trots allt, tjusats av berättandet och det övernaturliga sedan urminnes tider.

IMG_0645

Begravd jätte är alltså Ishiguros senaste roman. Det finns massor att säga som inte fick rum i recensionen pga platsbrist, bland annat att det är tiden ur ett historiskt, och mänskligt, perspektiv som Ishiguro såklart utmanar i sina romaner. Glömskan som Beatrice och Axl drabbas av kan angripas rent tematiskt, vad symboliserar den? Kanske hur begränsad människans levnad blir, om vi inte minns. Kanske hur glömska öppnar upp för att fånga dagen.

Artiklen i sin helhet återfinns här.

Resor, böcker och en guide till bokhandlar

Somliga samlar på souvenirer – när jag reser tycker jag om att köpa med mig böcker. En från varje resa. För att de är vackra. För att jag vill läsa dem. För att de är klassiker, och för att de blivit bästsäljare (i och för sig snarare det förra). Finns det något mervärde i att ha böcker ståendes i bokhyllan? Ja, jag tycker faktiskt det. Beauty is in the eyes of the beholder, n’est ce pas?

ezgif.com-gif-maker
Shakespeare & Company. Paris, 37 rue de la Bûcherie.
Bokhandeln öppnade för första gången 1919 av amerikanskan Sylvia Beach och blev ett tillhåll för flertalet författare som Ernest Hemingway, Ezra Pound och James Joyce. 1951 uppstod det Shakespeare & Company som existerar idag, först drivet av en George Whitman och numera hans dotter Sylvia Whitman. En vacker, gammal bokhandel med stegar längs med hyllorna. Bra utbud av klassiker, samtida litteratur, facklitteratur, lyrik. Mycket välbesökt och därmed möjligen något trång, om det är mysigt eller inte får en avgöra själv. Härifrån köpte jag med mig favoriten Wuthering Heights 2014.

Waterstones. Storbritannien/Nederländerna/Belgien.
Jo, Waterstones finns lite överallt. Det är Akademibokhandeln deluxe, i positiv bemärkelse. Oftast stora lokaler på flera våningsplan, kunnig personal. När vi skulle läsa Madame Bovary på engelskan i tvåan på gymnasiet, 2015, fick jag med mig en utgåva från London.

Open Door Bookshop Almost Corner BookshopRom, Via della Lungaretta 23 & Via del Moro 45.
Minns inte exakt var jag köpte Le Petit Prince, men det var i Rom. Hade gärna besökt bokhandlarna ovan, men Open Door Bookshop var stängd när vi var där. Pittoreska och genuina!

Bücherborgen. Berlin, under en bro nära Savignyplatz.
En stor bokhandel insprängd under en bro i Berlin. Stort utbud av klassiska böcker om konst, design, mode, fotografi, film. Det var inte här jag inhandlade Tales of the Jazz Age heller, men mycket fin bokhandel att strosa omkring i.

The English Bookshop. Stockholm, Södermannagatan 22.En bokhandel på hemmaplan. Är belägen på söder, ganska nära Nytorget. Vacker och mysig, välsorterad. Härifrån köpte jag Leaves of Grass av Walt Whitman, förmodligen en av mina vackraste böcker. Tror den är inbunden i graverat (fejk?)skinn. Väl värd ett besök!

Come in Llibreria Anglesa La CentralBarcelona, Carrer de Balmes & Carrer de Mallorca.
Alltså, det dräller ju av bokhandlar i alla städer. Här är två i centrala Barcelona som jag besökte i våras. Fick Wide Sargasso Sea rekommenderad av en tjej som jobbade i en av butikerna. Den tar avstamp i Jane Eyre, men berättar om Rochesters fru (”the mad woman in the attic”) och det liv hon levde i Karibien innan hon kom till England.

Och så mina två senaste inköp, A Christmas Carol från Edinburgh och Dantes Inferno, den första delen av Den gudomliga komedin, inhandlad nu senast i Paris. Från Waterstones och Shakespeare and Company. Det var alles, och givetvis långt ifrån alla bokhandlar en kan tänkas vilja besöka under resor i Europa. Nu ska de läsas, också.

 

fyrtionio

December nu. På andra sidan fönstret har kondensen klättrat uppför rutan. Och det är mörkt, ungefär hela tiden. Åtminstone när dagarna tillbringas inomhus. Veckan började lovande, idag har jag: skrivit recension, pluggat + lapat solljus genom fönstret, lunchat med mamma och gått på föreläsning. Veckan bjuder i övrigt på en hög med intressanta gästföreläsningar, bland annat nobelpristagarna i fysik, kemi och ekonomi som kommer till universitet för att prata. Kul, tycker jag som gillar Vetenskapens värld på måndagar, heh.

Veckans läsning 📚: A Christmas Carol av Charles Dickens. Övrig kulturell stimulans 🗯 ska jag eventuellt hämta från en konsert med Adam Pålsson på lördag. Kanske.

Har er vecka börjat bra?

IMG_0577

When good Americans die, they go to Paris

För en vecka sedan spatserade jag runt i Paris. 48h tur och retur. Ändå hann jag känna mig uppfylld av atmosfären, lite mer kosmopolitisk än vanligt. Det måste finnas en anledning till att så många författare uttalat stora ord om denna stad. When good Americans die, they go to Paris, sa Oscar Wilde. Gäller det svenskar också?

IMG_0378

Weekends känns som ett fenomen. Du sätter dig på ett plan, åker till en plats, hinner vara där precis tillräckligt länge för att göra dig ”””hemmastadd”””, åker hem. På så sätt är de närmast traumatiska? Resan sammanföll mellan ganska hektiska veckor, men blev ändå det där andrummet jag hade hoppats på.

Vi promenerade mer eller mindre överallt – längs med gator där träden var klädda med ljusslingor, förbi crêpestånd och vagnar varifrån det osade av rostade kastanjer. Vi gick till Louvren, Carrefour (för er som inte vet: ett supermarket, mat är viktigt), till och upp i Triumfbågen och längs med hela Champs Élysées. Många +++. Tyvärr också100% obekvämt eftersom jag var naiv och packade ner platta sneakers och numera lever med en inflammerad/sträckt/??? fot.

IMG_0536IMG_0537

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eiffeltornet besöktes. Vi köade i säkert 1.5h i bitande, kylig vind innan vi tog hissen upp till andra våningen. Tur för oss att vi timeade solnedgången. Nere vid Trocadero glimrade blixtarna från människor som fotade.

IMG_0540

Och Notre Dame, Shakespeare and Company. Nu ska jag vara lite bitter och säga att jag tycker det är trist att bokhandeln blivit… kommersialiserad? Det stod en säkerhetsvakt utanför bokhandeln och såg till att det inte var alltför många människor inne samtidigt.  Har dessvärre inte monopol på att tycka om böcker och dessutom var jag ju turist själv. Ehe. Jag tog i alla fall hand om min tradition att köpa en bok varje gång jag är utomlands (vilket lett till en ganska ansenlig kollektion böcker). Från Paris fick jag med mig Dantes ”Inferno”. Mer om det i ett annat inlägg.

På söndagen åt vi av hotellets extended kontinentalfrukost, tog metron till châtelet och RER till Charles de Gaulle, tillika den mest förvirrande flygplatsen jag någonsin varit på. Jag har avtalet med mig själv att någon gång bo i Paris, om så bara för en månad. Kanske plugga, Sorbonne? Till dess ska jag *vårda* min franska och minnas den här resan som väldigt fin.

 

Recension: mjölk och honung

Såhär mot slutet av november är dagarna skumraska och jag tar tillfället i akt och fotar medan det ännu är ljust ute. Nedan följer min recension av Rupi Kaurs ”mjölk och honung”, också publicerad i Jönköpings-Posten 20.11.2017. Har ni läst diktsamlingen?

IMG_0523

Hon kallas sin tids röst. Med diktsamlingen ”mjölk och honung” och därtill 1.8 miljoner följare på Instagram, når Rupi Kaur ut med dikter om kärlek, våld och läkning.

Rupi Kaur. Jag erkänner klichén, det är namnet på allas läppar. Med 1.8 miljoner följare på Instagram (i skrivande stund), tillhör hon en ny generation av konstnärer vars verk har fått genomslag via sociala medier. Hennes första diktsamling ”milk and honey” låg på New York Times bestseller list 52 veckor i sträck – och har översatts till 30 språk. Nu allra senast till svenska.

25-åriga Kaur är i alla bemärkelser, precis som marknadsförs på omslaget till ”mjölk och honung”, en ”insta-succé”. Dikterna hon publicerar är korta och fragmentariska, ofta ackompanjerade av små teckningar. Teman är allmängiltiga. I hennes rättframma och uppriktiga språk skildras våld, kärlek, feminism, sex. På så sätt har hon lyckats få genomslag hos en ung, bred publik. Ändå tycks läsarna vara uppdelade i två läger: de som hyllar hennes poesi för dess äkthet och öppenhet, och de som menar att dikterna är stilistiskt menlösa och saknar poetisk talang. Går det att avgöra vilka som har rätt?

IMG_0525

Rupi Kaur ger sina dikter avstamp i feminismen, i våldet mot kvinnor, i kampen att avdramatisera kvinnokroppen, i kärleken – till sig själv och den som förbehållslöst ges till andra. Hennes ståndpunkt är viktig. Inte allra minst för att hon dagligen, direkt eller indirekt, påverkar en stor skara människor med de inlägg hon publicerar.

Strukturen i ”mjölk och honung” följer därefter, i fyra tydliga avsnitt behandlas våld, kärlek, avsked och läkning. Här finns texter som når både högt och lågt, många med en samtidigt arg och vemodig ton: ”du ber mig vara tyst för/mina åsikter gör mig mindre vacker/men jag föddes inte med en inre glöd/tänkt att släckas/föddes inte med en lättsam tunga/tänkt att sväljas/jag föddes tung/hälften rakblad hälften sammet/svår att glömma och aldrig enkel/att följa med tanken”.

När Rupi Kaur skriver allra bäst lyckas hon fläta samman rättframhet med känsla, ilska med elegans. Hennes dikter erbjuder igenkänning, både vad gäller innehåll och språk. De bultar av slagkraftighet. Samtidigt finns texter som mer liknar livsfilosofiska motton än poesi: ”om du föddes med/svagheten att falla/så föddes du med styrkan/att resa dig”. Härigenom får hennes dikter också störst kritik. De kallas intetsägande, och i avsaknad av strukturell harmoni.

Men, kanske bör ”mjölk och honung” läsas som ett manifest, snarare än en diktsamling. I debattens mynning, där den ännu inte förgrenat sig, frodas Rupi Kaurs texter för att hon vågar berätta. I mötet med tillvarons vardagliga och samtidigt existentiella, i trauman och kärlek, vinner de mark. Hon kallas sin generations röst. Och visst är det sant, särskilt i relation till den senaste kampanjen #metoo. Kaurs texter konvergerar med tiden, precis nu. Kanske är det skäl nog att läsa och reflektera över diktsamlingen.

Till Edinburgh

Sent omsider tänkte jag berätta om min resa till Edinburgh förra helgen. Lika mycket för min skull, som för er. Att dokumentera är ju viktigt.

IMG_0037

Det var mörkt ute när jag vaknade på lördagsmorgonen. I fönstren i lägenheterna bredvid lös inga lampor, och varför skulle de? Jag åt frukost, duschade, tryckte ihop resväskan som var packad med nästan ett kilo choklad, sa hejdå. Och sedan begav jag mig.

Från Stockholm flög jag till Oslo, och timmarna innan avgången mot Edinburgh var minst sagt intressanta. Jag hann tappa bort en (lånad) bok. Bekräfta min status som tant-magnet genom ett fint samtal med en norsk dam, som sedan många år bodde i Tyskland. Och hitta sagda bok igen. Flygresan tillbringades i konversation med killen i sätet bredvid. Han kom från Colorado, USA, men pluggade i Norge.

IMG_0032

Vips, framme! Nästan 12 timmar efter att jag stigit upp. Där stod hon och väntade på mig vid spårvagnsplatsen York Place. Tiden är lustig på så vis – två månader kan passera i varandras frånvaro, men på ett dygn är tillvaron sig lik igen. Samtidigt hann tanken passera, att allt är likadant och ingenting är detsamma. Den vardag och realitet vi delade är ju utbytt mot någonting annat. Inte nödvändigtvis sämre, bara annorlunda.

IMG_0033

IMG_9849

Hur hinner man ikapp tiden som varit ifrån varandra? Kanske går det inte. Kanske går det visst, genom att: besöka gamla skotska kyrkor, det sirliga National Museum of Scotland och fåret Dolly. Genom att äta fish and chips från ett chippy, deep fried mars bar, dricka Irn’ bru (läs: knallorange läsk med smak av bananlack) och butter beer.

IMG_9907

Kanske genom att åka buss i solnedgången ner mot hamnen, som inte alls var mysig utan snarare liknande Malmös hamnområde med stora fartyg, salt havsluft och moderna lägenhetskomplex. Kanske genom att äta mat i ett gemensamt kök och sedan se på film.

IMG_9937

IMG_9938

IMG_0036

Ändå vill jag hävda att tiden med Joré är bäst när vi gör. Går lunchpromenader eller jobbar med projekt, eller äter, för all del. På måndagseftermiddagen klättrade vi upp för Arthur’s Seat, ett nästan 300 meter högt berg. Blåsten grep tag om kläderna och ögonen tårades, men vi klarade oss! Både upp och ner.

Om det finns en slutsats är den att tre dygn tillsammans inte är nog. Jag vill ju ha mer, såklart. Men tre dagar är också betydligt fler än inga, det är fler dagar att få tillbringa i hennes sällskap, tre dagar av att delge alla dagliga betraktelser. Hösten har kommit mycket längre i Sverige än här, Joré. Bara två månader tills vi ses igen, bebz.

Och vad hände med The Old Man and the Sea, kanske ni undrar? Jag lämnade boken till en man som jobbade bakom disken på puben där vi drack butter beer. I den hade jag skrivit att nästa person som tillhandahåller den, ska se till så att den får fortsätta resa runt i världen. Den har trots allt vistats i Jönköping, Stockholm, Boston och Edinburgh.

Nedslag: The Old Man and the Sea

Jag vill härmed introducera en ny typ av blogginlägg: nedslag. Hur kommer dessa se ut? Kanske ni undrar. Jo, nedslag är en kortform av recension där jag kommer lyfta ut det mest essentiella och iögonfallande med den roman, novell eller poesisamling som jag har läst. Ambitionen är också att finna en twist på verket och använda den i syfte att väcka nyfikenhet. Ej att förväxla med någon slags djup dissektion dock!

Dagens inlägg blir om The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway.

output_BjHwn3

The Old Man and the Sea utspelar sig under fem dygn, där läsaren får följa den gamle mannen Santiago på ett havsäventyr utanför Kuba. När boken tar sin början har Santiago fiskat i 84 dagar utan fångst. Hans fiskeolycka är så stor att hans unge lärling Manolin ombetts arbeta på en annan båt, men Manolin ställer alltjämt upp och tar hand om honom. Santiago känner på sig att hans otur snart måste vända, och vid lunchtid den 85:e dagen får han napp på en stor spjutfisk. Men spjutfisken är ovanligt stark och istället för att låta sig fångas påbörjas en dragkamp mellan de båda.

Kampen fortgår i tre dagar, och på ett fysiskt plan utkämpas en kraftmätning mellan Santiago och spjutfisken där fiskens styrka tär på hans åldrade kropp. Ur ett mer bildligt perspektiv förkroppsligas emellertid ett av Hemingways stora teman: ära, och äran i att inte låta sig besegras. Liksom Santiago uttrycker mot romanens slut:

‘Man is not made for defeat,’ he said. ‘A man can be destroyed but not defeated.’

Relationen mellan Santiago och spjutfisken är på samma gång dynamisk och statisk. Där finns en ömhet och känsla av broderskap, men också den ovillkorliga förståelsen för att döden de facto kommer drabba endera av dem. Stolthet, uthållighet. Hemingway presenterar värderingarna med självklarhet, och de tillåts växa genom det enkla och berättande språket.

Kortromanen anses vara ett av Hemingways absolut främsta verk, och den omnämns bland annat i motiveringen till Nobelpriset i litteratur som han tilldelades år 1954:

For his mastery of the art of narrative, most recently demonstrated in The Old Man and the Sea and for the influence that he has exerted on contemporary style.

Till mitt förtret blev läsningen av romanen något uppbruten, men jag fylls likväl – såhär ett dygn efter att jag avslutat boken – av en slags ödmjukhet inför den. Skildringen av Santiagos kamp erinrar om det eviga förhållandet mellan människan och tiden. Samtidigt känner jag mig frustrerad. I ljuset av debatten kring representationen av män både i, och som skapare av, den klassiska litteraturen måste jag påpeka att inte en enda kvinna tar plats i romanen. Är detta problematiskt? Kanske inte i det enskilda fallet, men nog är det intressant att beakta Hemingways porträttering av manligheten och egenskaper som typiskt tillskrivs män. Är det rättfärdigat att ifrågasätta litteratur som anses vara ”klassisk” i en samtida kontext? Jag tänker: just syftningen till ”klassisk” föranleder väl att litteraturen behandlar teman och motiv som är aktuella än idag. Visst fascinerar romanen, läs den! Och våga reflektera.

Vad gäller twist dyker det upp ett inlägg inom den närmsta veckan om ett litet äventyr jag och Joré ska ut på, när jag besöker henne i Edinburgh till helgen.